Det är något speciellt med lördagskvällar. Att sitta och bara titta, inte fokusera blicken, ut över himlen som skiftar i nyans i bakgrunden till domkyrkans stela, kontrasterade konkreta vinklar. När det är så fint stilla och tyst att man får ont i maggropen. När man inte känner att något är dåligt eller bra, när det bara är och när det räcker. När jag inte ens saknar eller letar efter någonslags mening. När man nöjer sig. Då är det fint och än finare med en
fin låt i bakgrunden, som gör det hela nästintill bisarrt, osannolikt rogivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar